F d Herr "Vänsterprassel är mitt andranamn" har bombarderat mig med smädelser om dansken halva kvällen. Vår något okonventionella relation verkar störa honom betydligt mer än vad det stör mig.. han tycker att det är "synd att du är så lost på honom".. "han älskar dig inte tillräckligt mycket".. "du måste ju vakna" osv. Jag vet inte, måste allt hända på en gång? Är det inte nog att man längtar otroligt mycket efter varann då man inte kan ses mer än 1-2 ggr/månaden för att man bor 50 mil ifrån varann just nu? Räcker det inte med att då man väl ses är det extremt intensivt och underbart och att vi har prioriterat att umgås med varandra under den tiden istället för att hänga med släktingar och vänner (hans familj vet att han har mig men nej, jag har inte träffat dem - de bor i Danmark)? Måste man hysteriskt planera för samboskap, barn och Gud-vet-allt direkt? Visst är det frustrerande ibland att aldrig få uppleva vardagen ihop men för det mesta trivs jag faktiskt med att ha det som det är. Vi ses lite väl sällan just nu men å andra sidan är det skönt att kunna koncentrera sig helt på sig själv då vi inte är med varandra och helt på oss då vi väl ses. Köpenhamnsflytten kommer ju dessutom att innebära en förändring.. det kommer att vara vår gemensamma lägenhet även om jag bor där 100% av tiden och han kanske 50%. Jag vet att han (du) bara vill mitt bästa men jag är faktiskt lycklig med dansken. Lovar.

Idag tuffade dansken ner mot Malmö och Köpenhamn efter 1 ½ fantastiskt dygn ihop. Vi har praaatat och vi har planerat och vi har ätit gott och vi har gått på stan (galenpannan köpte ett DKNY-bälte för 1000:- jäkla spänn, jag nöjde mig med fika..) och vi har pussats hej vilt! Ja.. och så har vi spenderat en del tid under täcket också (dock inte så mycket som vi båda hade velat av skäl som jag inte ska gå in på). Driver antagligen er till vansinne med mitt tjat.. men faktum är att han antagligen är det bästa som har hänt mig som det känns nu! Han är oändligt kärleksfull, omtänksam, rolig, generös, alltid glad och får mig alltid att känna mig som om han bara har ögon för mig. Jag förstår inte hur det är möjligt att bara se på en person och samtidigt fyllas av en sådan otrolig värme som jag känner då jag ser på honom. Alla ord blir så futtiga och det är helt omöjligt att uttrycka de där känslorna - både i skrift och to his face. Det är bara helt naturligt.. han är ingen Brad Pitt (fast jag tycker såklart han är sjukt attraktiv ändå) och vårt förhållande är ingen känslomässig berg- och dalbana (som det varit med så många innan honom) - det är helt enkelt så här det ska vara. Jag vill alltid vara med dig sa jag till honom i bilen igår på väg hem. Och det menar jag verkligen.

Nu kommer väl dansken om tiominuterenkvart eller så. Ska laga kyckling i ugn med cashewnötter, bulgur och mango-äppelröra. Tänkte jag. Köpte faktiskt en flaska noga uttänkt vin också. Party. Frågade om jag skulle börja med maten men nejhejdå.. han tyckte vi skulle laga mat tillsammans. Koselig. Äh, jag är lite anti just nu.. vill mest prata ut om vissa saker med honom. Han å sin sida kommer häva mig över axeln och slänga ner mig i sängen. Eller någonting i den stilen. Han är tydligen utsvulten påstår han. Och inte på kyckling då. Ja, det blir väl inget mer bloggande ikväll gissar jag..

Jag är nog jordens mest ogina person då det kommer till gamla pojkvänner, dejter och dylika personer. Det spelar nämligen ingen som helst roll om vi så inte träffas sedan länge och jag är lycklig med någon annan - jag vill ändå inte att de ska träffa nya flickor och ha det bra (eller bättre) med dem.

Ta i eftermiddags då jag chattade med J på MSN. Vi har verkligen aldrig varit tillsammans (han är gift, fy mig!) men vi träffades under en period av ca 3-4 månader i början av 2005. Då jag säger "träffades" så menar jag att vi sågs och åt middag, gick på teater el likn ibland och sedan gick upp till hans hotellrum och hade pyjamasparty (fast jag brukade ha glömt min pyjamas hemma). Ja.. ni fattar. Sedan träffade jag dansken och då var det naturligtvis slut med de här små rendez-vousen fast vi har hållt kontakten, mest via just MSN. Vi träffades via en dejtingsajt där jag fortfarande har en profil (fast jag nu inkluderat K i den, men han har också sin kvar och vi träffades också där) och det har J med. Kikar in där ibland och jag hade märkt att det ofta hängde en speciell tjej inne på hans profil. Nämnde det idag och då berättade han att.. ja, hon var väl intresserad av honom.. och hon var snygg.. och hon ville träffa honom.. och det kanske skulle bli av. Att säga att jag blev svartsjuk är kanske lite för mycket sagt för jag har aldrig varit det minsta kär i J men jag blev lite.. förnärmad. Lite sådär som att "Va', då du inte får träffa mig längre så ska du minsann inte vilja ha någon annan!". Allra helst skulle jag nog vilja att mina gamla pojkvänner / dejter gick runt och var lite kära i mig hela livet - typ "the one that got away". Inte helt allvarligt men lite. Pinsamt.. men jag undrar om inte många känner så mer eller mindre (eller så är det bara jag). Vi har väl alla ett litet drag av narcissism i oss..

Är jag fånig eller är jag fånig? Jag känner mig rätt fånig. Men jag har säkert nämnt här ungefär en miljon gånger hur svårt det kan vara att få tag på dansken. Hans mobil står i princip alltid på ljudlöst läge vilket innebär att i runda slängar 90% av gångerna man ringer kommer man till det där idiotiska autosvaret. Och eftersom han inte ens verkar titta på mobilen speciellt ofta så dröjer det oftast åtminstone ett par timmar innan han ringer tillbaka. För att inte tala om hur långt tid det tar att få svar på sms (han är dessutom rätt långsam på knapparna och därför inte överdrivet förtjust i att sms:a överlag). Nu kanske det verkar konstigt att han använder sig så lite av mobilen med tanke på att han faktiskt driver ett företag men det är så att han har två nummer och det jag använder är reserverat för mig, hans mamma, syster osv. Jag har det andra numret också men eftersom det är till företaget finns risken att någon annan svarar så jag brukar inte använda det utom i undantagsfall (där svarar han förresten heller nästan aldrig).

Hur som helst slog jag honom en signal igår kväll omkring 20.30. Inget svar.. inte direkt förvånade men han ringde / sms:ade inte heller tillbaka. Jag förstår om det var så att han hade gått och lagt sig men hallå.. det var tidigt liksom och han tittade uppenbarligen inte ens på mobilen innan han gick i säng - och om han nu gjorde det borde han ju ha hört av sig på något sätt. Först klockan 11 i förmiddags hörde han av sig och då struntade jag i att svara. Efter det har jag fått två sms, ett där han skrev att han försökt ringa och att han kommer imorgon eftermiddag och ett som i stort sett gick ut på att han längtade efter mig och efter.. tja, vissa aktiviteter. Har fortfarande inte svarat. Jag vet att det är barnsligt och jag borde säga till honom vad det är som stör mig men saken är - det har jag gjort x antal gånger nu och det är fortfarande ingen förbättring. Därför gör jag det jag tycker allra mest om.. markerar.. och jag vet inte om budskapet går fram men jag känner i alla fall ett behov av att sura lite just nu. Vill egentligen inte förstöra någonting, önskar att jag bara hade kunnat strunta i det tills han kommer.. vara glad och lycklig över att träffa honom och sedan ta upp det här ytterligare en gång då han hunnit vara här ett tag. Men, nej. Det är nu jag är sur och då behöver jag egentligen reda ut det med en gång för att kunna släppa det. Men det är så dumt att göra det på telefon. Därför svarar jag inte. Eller.. gaah, jag blir galen. Förvirrad.

Men faktum är - har man ett långdistansförhållande måste man väl kunna vara tillgänglig för varandra på andra sätt då man inte ses, t ex via telefon?! Och eftersom han inte är det för mig på det sätt jag vill och jag dessutom vid upprepade tillfällen förklarat för honom hur jobbigt jag tycker att det är utan att det har förändrats så måste jag väl ha rätt att få vara lite sur? Det känns ju så hopplöst ibland att tala för döva öron.. Jaja. Jag var mest tvungen att få skriva av mig lite. Och nu har jag gjort det.

JagLängtarEfterKJagLängtarEfterKJagLängtarEfterKJagLängtarEfterK.
Så sanslöst mycket just nu.
Vill ligga näranära. Kram. Puss. Kyss. Titta i ögon. Doft. Andas.
Känna mig lite älskad.
Bara för ett ögonblick.