Shit shit shit!!! Mejlade de jag beställt presenten till K från eftersom den fortfarande inte kommit och fick ett snabbt (och oroligt) svar att den postats i god tid innan datumet jag ville ha den. Alltså säkerligen för mellan 1 och 2 veckor sedan. Nu måste jag hålla på och ringa Posten för att höra om de vet någonting.. och om inte så vet jag inte vad som händer - får jag inte kompensation från företaget (men hon jag mejlat med lät sjyst) så är det ju en del $ i sjön. Men det värsta var ändå att jag inte kunde ge honom presenten på vår 1-årsdag.. *ledsen*

Googlade namnet på en gammal flirt á 2005 och drabbades av lätt härdsmälta och ljuva minnen då en av träffarna faktiskt genererade en bild (det är Fredrik G, femte bilden från slutet.. vill inte skriva ut hela namnet om han nu skulle få för sig att googla sig själv). Umgicks en del under en period förra vintern/våren men nu har jag inte träffat honom på 1 år och vi pratar aldrig på MSN numera. Han har nog faktiskt fyllt 40 år men jag kunde aldrig få in i mitt huvud att han var äldre än 31-32 (på bilden ser han lite tärd ut men det gör han inte IRL och han är sjukt "ungdomlig" på alla sätt). Till på köpet räknas han helt klart till ett av mina bästa sex någonsin för att tala klarspråk. Det var så sjukt bra att vi båda var helt förundrade. Dessvärre fick vi bara njuta av det två gånger. Det var såklart mötet med K som fick mig att glömma honom.. men man får väl vandra längs Memory Lane ibland också..

Karta: SMHI

Har som vanligt då han är här inte släppt varann för mer än ett ögonblick i taget under kvällen. Han varnade för att jag skulle få svårt att värja mig ("inneboende pilskhet som må komme ud") men I adore att han är så gosig och hela tiden ska krama, pussa, smeka och ge mig komplimanger. Dessutom blir jag - som vanligtvis inte är så kramig av mig till min person - likadan och pillar och vill ta på honom mest hela tiden. Enda smolket i bägaren just nu är "röda fasan" som ställer till vissa logistiska problem.. Klockan är nu alldeles för mycket, vi somnade rakt av med alla lampor på vid midnatt bara för att vakna upp ett par timmar senare och släcka ner, borsta tänderna osv och efter det kunde jag naturligtvis inte somna om. Chattade med J en liten stund som var mer filosofisk än vanligt ("Flyg som en fjäril" och "Du hjälpte till att förändra mitt liv, sunshine" ungefär). Ska göra ett försök att krypa ner till min snusande K nu.

Om sisådär 7-8 timmar får jag åter besök av den där toksnygge dansken jag skrivit om några gånger.. ;) Vet inte hur länge han stannar, ett par dagar tror jag varav han skulle jobba någon dag och vara ledig med mig lite också. Han är visst fortfarande lite spak efter en matförgiftning han drabbades av i helgen (bad shrimp) och jag har tokont i magen eftersom "indianerna" bestämde sig för att det var en bra idé att komma och hälsa på just precis då K kommer. Så vi får väl ligga och må illa ihop då. Orättvist! Hur som helst är jag hemskt sugen på veg vårrullar så jag tror jag ska köpa hem det till ikväll.. passande då vi också äntligen kommer boka Beijing-resan då han är här. Nu pep mobilen precis med "Mmmm, räknar timmar. Puss". Me tooooooo... Nu ---> klä mig

Om sisådär 33-34 timmar anländer min dejlige dansk, den här gången från Köpenhamn (fast han bor i Göteborg.. jag förstod på bloggträffen att jag inte gjort det riktigt klart). Hur som helst har han några dagar ledigt och kommer upp för att träffa mig trots att jag varnat honom för att jag troligtvis kommer att vara tvungen att hoppa in på restaurangen så att vi bara får nätterna + några timmar mitt på dagen ihop. Det där med restaurangen är however lite rörigt just nu, bossen stack till Argentina idag och på torsdag åker hans mamma (som också jobbar där) efter och de stannar borta i två veckor. Det innebär ju att det inte finns någon kvar som kan sköta stället om inte hans bror hoppar in och de har pratat om att hålla stängt så länge, vilket ju skulle innebära att jag inte behöver komma dit. På ett sätt skulle det kännas skönt (inte minst nu då K kommer) men å andra sidan förlorar jag så pass mycket pengar att det inte är värt det, bara för att få ta det lugnt. Ikväll ska jag i alla fall dit så vi får se vad som har beslutats då.

Hur som helst längtar jag tokmycket efter min kärlek.. det är verkligen konstigt hur känslorna kan växa mer och mer ju längre tiden går. I vanliga fall brukar det vara precis tvärtom för mig, jag faller som en fura från början innan känslorna mattas av. Men mellan mig och K blir det bara bättre och bättre! Det är kärlek.. banne mig!

Så sant som det är sagt! Och vilken lycka för mig att det är exakt vad jag pysslar med.

"Det finns en grundläggande harmoni mellan Ellinors Soltecken, Vågen och Klaus, som är Skytt. Båda är framåt och tror på vikten av intelligens och kommunikation. Trots detta skiljer sig den personliga stilen avsevärt, med Ellinor som är mycket mer diplomatisk och undvikande än Klaus, som är framåt nästan på gränsen till burdus". (Stämmer mycket bra)

Och naturligtvis var jag tvungen..

Du
Namn: Ellinor
Stjärntecken: Vågen

Han
Namn: Anders
Stjärntecken: Vattumannen

Resultat
"Eftersom både Ellinor, en Våg, och Anders, en Vattuman, är Lufttecken finns det stor mental förenlighet. Båda är sociala och framåt och har en nära vänskapskrets och tar hellre en rationell ståndpunkt snarare än en känslomässig. Ellinors prioriteringar ligger i romantik och förhållande, medan Anders är mer känslomässigt neutral och mycket involverad i kollektiva intressen, grupper och ideal."  (Inte heller en osanning, jag är romantisk och han är/var känslokall *s* - nej, men åtminstone mer fokuserad på omvärldens tankar och åsikter)

Gränsen mellan sorg/ilska och åtrå i min situation verkar vara relativt flytande eftersom mina tankar om honom just nu tenderar att då och då glida in på det barnförbjudna området.. och då hjälper det inte hur mycket jag än bannar mig själv och försöker mota bort alla sådana tendenser. Kanske är det bara en längtan efter bekräftelse - vilket är så typiskt nu då han ju faktiskt inte har minsta intresse av mig på det området längre (efter att jag har försökt få honom att sluta prata sex i ett halvårs tid liksom och nu då vinden vänt bara ångrar jag alla avvisanden jag gjort.. fast jag hade/har ju Klaus). Inte sänka mig till den nivån, stå emot impulserna.. mantra..

Känner bara att jag måste förtydliga en sak angående det faktum att jag faktiskt har en pojkvän versus att jag reagerar så här. Om någon trodde det så är det absolut inte så att jag och Anders har haft en relation på sidan av samtidigt som jag har träffat Klaus sedan i maj förra året. Vi lärde känna varann för ungefär 3½ år sedan och hade väl något sorts stormigt on-off förhållande (i brist på bättre ord) i ett par år efter det fram till dess att det blev tydligt att han inte hade några allvarliga planer på att lämna sin sambo (därför att han är feg och velig och aldrig kan ta några beslut). Efter det har vi haft mestadels sms-kontakt och träffats några gånger för lunch o dyl och sedan jag blev tillsammans med Klaus har vi bara träffats en eller två gånger. Märk väl, på vänskaplig basis. Sedan jag träffade Klaus har jag satsat på vår relation men innerst inne har jag inte släppt Anders känslomässigt (även om jag försökt inbilla mig själv att jag har det) och bävat lite för hur jag skulle agera om han nu skulle ha kommit sig för med att lämna sin sambo någon gång. Nu behöver jag ju inte oroa mig för det därför att han inte skulle vilja ha mig då i alla fall. Hur som helst förändrar det här ingenting mellan Klaus och mig, jag har fortfarande starka känslor för honom och vill inte göra slut.

Var dock minst sagt lite korkad igår och försökte få tag i Klaus eftersom jag var ledsen.. Nu svarade han inte - vilket såhär i efterhand var en jäkla tur! Vad skulle jag ha sagt liksom "Trösta mig.. jag är i upplösningstillstånd för att den där andre mannen inte vill ha mig längre"? Tror inte han skulle ha uppskattat det. Han ringde mig i alla fall i morse, full av ursäkter, och ville absolut höra mina "bad news" (skrev det i sms då jag beklagade mig över att jag aldrig kan få tag på honom). Har inte berättat något men han kommer ringa mig tillbaka vid lunch och jag kan bara inte berätta det.. får se hur jag tacklar det. Shit, vilken mess allt är!

Ni måste väl ha undrat vad det var frågan om förut egentligen.. osammanhängande som jag var. Exakt kl 18.22 ikväll åkte jag på den största känslomässiga käftsmäll jag kan minnas att jag fått på länge. Utan att bli för långrandig (vilket jag kommer bli ändå!) så var det helt enkelt så att Anders (ja, det är så han heter.. den omtalade "upptagna mannen" jag bl a dedikerat det här till och skrivit om massor) tyckte att det var ett bra tillfälle att släppa bomben att han träffat en annan tjej i flera månader nu och inte yttrat ett ljud till mig. Visst, han har redan en sambo (enligt honom - ett dåligt förhållande) men de känslor han hade för mig (?.. vet inte längre vad jag ska tro) i några år på sidan om så att säga har nu överflyttats till en annan tjej - 22 år som han inte ens har guts att avslöja namnet på - och för mig hyser han ingenting annat än vänskapskänslor numera. Det är t o m så att han är så kär i henne att han aldrig tidigare har känt så för någon annan tjej.

Vad spelar det dig för roll frågar ni er säkert - du har ju Klaus? Ja, jag har Klaus och ja, jag är kär i honom men Anders var/är helt enkelt den där personen ni-vet som de flesta har i sitt liv.. någon man alltid kommer ha känslor för och innerst inne hoppas att man en gång får chansen att vara med. Har väl bara liksom antagit att jag var den personen för honom också. Och nu visar det sig att allt det jag trodde han kände för mig var en illusion eftersom han ju aldrig har känt för mig som han gör för henne. Det gör helt enkelt så ont att jag önskar jag kunde slita hjärtat ur kroppen och stänga in det i en liten ask för att slippa smärtan.. Jag vill att han ska vara kär i mig, jag står inte ut med att veta att han känner på det sättet för någon jag inte ens vet namnet på. Trots att jag ju tidigare vetat att han går hem till sambon varje kväll har det liksom aldrig spelat någon roll på samma sätt eftersom han (åter - enligt egen utsago) inte har de känslorna för henne. Alltså har jag aldrig varit direkt svartsjuk på henne. Men då det gäller Jane Doe här rasar svartsjukan i kroppen.

Vad ska jag göra.. det finns absolut ingenting jag kan göra åt situationen eftersom han inte bryr sig om mig längre. Jag har gått från att vara en (ganska) viktig person i hans liv till att vara lika betydelsefull som ett tuggummi under skosulan. Hör det på hans tonfall (vi pratade i telefon tidigare, själva "bomben" kom via sms) och han är inte ens attraherad av mig längre.. han är så kär i henne att det inte skulle spela någon roll om jag så klädde av mig naken och bönföll honom att bara röra vid mig - han skulle inte ta i mig med tång ens. Och han har mage att bedyra att jag absolut inte ska känna mig värdelös.

Föga troligt att vi kommer höras mer antar jag.. Var nog rätt sarkastisk och taskig i telefon och kan inte tänka mig att han har något som helst intresse eller behov av att behålla mig som vän - nu har han ju henne att tala med. Och hon är väl inte så himla glad åt att vi fortfarande har kontakt så det skulle hon väl sätta P för i vilket fall som helst och eftersom han avgudar henne glömmer han snart att jag har existerat. Jag vet det. Vid närmare eftertanke vet jag inte om jag vill ha hans korta och kalla sms, skillnaden kommer bli så påtaglig mot hur det var förut. Fan också. Och jag lämnar ut mig och martyrar fullständigt i bloggen så jag är också patetisk. Jag får se om jag lägger mig och gråter några timmar till nu eller om jag går ut och kastar mig framför Arlanda Express *martyrar lite till*. Ja ja. Imorgon är en annan dag.. men just nu.. nu är det jävligt jobbigt. Punkt.