Min vana trogen börjar jag oroa mig för alla möjliga - och löjliga - småsaker lååångt innan jag ens börjat ta tag i flytten... som t ex

>> Kan man adressändra sitt LaRedoute-konto även om man flyttar utomlands eller måste man då slutbetala allt på en gång och stänga ner kontot? De finns inte i Danmark och i katalogen hittade jag en uppgift att det kostar 400:- (!) att skicka en order utom Sverige. Blir till att isf beställa till mammas adress sedan..

>> Är det krångligt att fortsätta betala sina svenska räkningar via ett danskt bankkonto (t ex LaRedoute då..)?

>> Kommer min lägenhet klara sig igenom besiktningen (lokaltidningen kommer ständigt med skrämselhistorier om folk som städat sina lägenheter i typ två veckor innan flytt och sedan åkt på saftig räkning i alla fall)?

Ja, ni hör ju.. (alltså, jag förväntar mig inte något svar på dessa frågor - de var bara exempel på min nojjighet)

För en tid sedan skapade jag ju den där pollen lite för att få utomståendes perspektiv på beslutet om min framtid jag står i begrepp att fatta. De flesta (38,3 %) verkade tycka att jag borde satsa på kärleken och flytta till K i Göteborg, på andra plats (34 %) kom förslaget om att byta min lägenhet mot något i Malmö så länge och försöka skaffa jobb på andra sidan sundet och - så småningom - bostad där med. Nu kan jag i alla fall meddela att jag inte alls tänker följa majoritetens åsikter utan jag har bestämt mig för att satsa på att söka både jobb och bostad i Köpenhamn med en gång (det 21,3 % av er röstade för). Om jag tänker hyra ut min lägenhet här i 2:a hand eller säga upp den helt enkelt beror lite på hur snabbt jag måste vara på plats i Köpenhamn då jag väl lyckas skaffa mig ett jobb (vilket jag håller tummarna för att jag klarar inom en inte alltför avlägsen framtid!).

Lite av anledningen till att jag nu äntligen beslutat mig för att ta itu med hela karusellen är för att K och jag kommit fram till att det vore smart att skaffa en lägenhet han också kan bo i då han är i Köpenhamn (vilket är nästan lika ofta som han är i Göteborg, därför kommer vi att ses lika mycket som vi hade gjort om jag bott där). 2:a handslägenheter där är minst lika dyra som de är här hemma - däremot verkar de inte så svåra att få tag i - så därför underlättar det betydligt för mig att ha någon som betalar en del av hyran.. dessutom hade han ju bott hos mig då han var i stan i alla fall så det är bara fördelar! Vi blir deltidssambos kan man kanske säga.

Hur långt tid allt det här kommer ta vet jag inte riktigt men jag satsar på att det blir av kanske någon gång i oktober-november. Det känns rätt det här, jag är färdig med Stockholm och Sverige för ett bra tag framöver..!

Då och då tittar jag in hos Stationsvakt, delvis för att det alltid finns något nytt och intressant att läsa där och delvis för att han bor i Skogås (2 mil söder om Sthlm) så att man ibland får sig lite text och bild till livs om vad som händer nuförtiden i förorten där jag tillbringade mina första 16 år. På tal om ingenting så är det min bror som har designat och laddat upp den där inofficiella vapenskölden man ser på höger sida om man öppnar upp Wikipedia-länken ovan.

Såhär ser det ut i Skogås (jag gillar förresten verkligen Stationsvaktens röst - den skulle passa bra för uppläsning av mp3-/cdböcker). Fast just de här områdena var aldrig några jag hängde i, de låg liksom inte på "min" sida. För de som inte känner till Skogås (uppskattningsvis 99% av er som läser) så kan jag berätta att stället - som så många andra förorter - är rätt segregerat. "Sveriges största sammansatta radhusområde" (åtminstone var det det) ligger i den östra delen tillsammans med en massa villor - varav en stor del är nybyggda och dyra i området Sjöängen. I den västra delen ligger flerfamiljshusen, större delen byggda på 60-talet och utvärtes renoverade i slutet av 90-talet. Medelklasskidsen bor på den östra sidan, de socialt mindre lyckligt lottade (varav en hel del med icke-svensk bakgrund) på den västra.

Min "bostadshistoria" i Skogås är väl lite speciell eftersom det började med att vi flyttade från Trångsund till en bostadsrätt i området precis närmast järnvägsbron där den östra delen börjar då jag var några år gammal (4-5?). Bara det är ovanligt eftersom det med undantag av just de husen mest är hyresrätter i västra Skogås såvitt jag vet. Åtminstone tror jag det var så då. Efter ett par år flyttade vi igen, den här gången till ett radhus i östra delen - precis vid sjön Drevviken. Mina föräldrar skilde sig då jag var 11 år och då slogs radhuslyckan i spillror kan man väl säga. Pappa behöll huset ett tag men sedan bodde både han och mamma i perioder i mindre lägenheter, i Skogås och i andra förorter innan de så småningom slog sig ner på varsitt håll - pappa med ny fru i ett annat radhus och mamma i en lägenhet i samma område som vi först flyttade till (fast en hyresrätt). Efter ett par år stack pappa till England (fast det är en annan historia, jag har inte bott hos honom efter 15 års ålder) och mamma bor sedan ett par år på Kungsholmen tillsammans med sin snubbe - min bror har dock fortfarande kvar hennes gamla lägenhet där han bor med en kompis. Själv flyttade jag från Skogås då jag var 16 (till Jämtland) men bodde hos mamma i perioder efter det också. Det blev långt det här.. men det jag skulle skriva var att jag har bott all over förorten - både på den östra och västra sidan - trots att det vanligaste är att man håller sig på en sida, vilken det blir är mycket beroende på inkomst.

Mitt humör idag är verkligen under all kritik (orsak 1: mamma - orsak 2: PMS).. tur att jag inte ska träffa någon som behöver utsättas för det!

Fåniga saker jag blivit lite småirriterad över hittills:

- På Beijing-biljetterna jag hämtade ut för ett dagar sedan var mitt "riktiga" namn felstavat (Elenor istället för Eleonor.. ja, det är den stavningen som står i passet). Kontaktade resebyrån som skickade nya - dock var inte svarskuvertet (ska ju skicka tillbaka de gamla biljetterna) frankerat vilket det skulle vara enligt mejlet jag fick. Upprörd för 11:-.. men det är principen!

- Den orörda kesoförpackningen jag och K köpte. Jag äter inte keso och den hinner gå ut innan nästa helg då han kommer hit. Alltså måste den slängas. Ännu löjligare att störa sig på.. speciellt som jag idag redan hunnit kasta en nästan hel ananas samt en nätt och jämnt öppnad burk matjesill. Jag köper mat som hinner bli dålig innan jag äter den hela tiden..

Kanske borde jag ta till mig Amelia-horoskopet:

"Känns det som om allt går emot dig? Stjärnorna indikerar att det kan vara lite åt det hållet och därför ska du tänka lite extra på att vara positiv och se lösningarna istället för problemen - då kommer allt att kännas lättare. Samarbeten kan lätta dina bördor, säg inte nej till en utsträckt hand. Party och fest gör dig gott. Klä fram ditt allra vackraste jag och snart leker livet igen!

Kom ihåg: Du är en fantastisk människa!"

Lite lätt antiblogg idag, bara varit hopplöst trött och på rätt taskigt humör men såhär på kvällskvisten efter ett par timmars extra sömn och tre avsnitt av "Desperate Housewives" börjar det gå över. Var även hos min läkare idag tidigt på eftermiddagen - en av dem alltså.. har ju både min husläkare, min snart-färdig-psykiater-läkare samt min kognitiva beteendeterapeut. Det här var killen i mitten och det var ett bra besök - han är nog den enda av de där jag känner ett äkta förtroende för och även den enda som verkar förstå mig helt och fullt. Synd att han slutar i augusti. Det bestämdes i alla fall att "de" fr o m nu ska ta över ansvaret för min sjukskrivning eftersom det blir lite "tårta på tårta" att hålla på och gå till husläkaren enbart för det ändamålet. Vi pratade lite kring mina tankar att bryta upp på nytt och han avrådde mig inte direkt men tyckte kanske inte att det var någon lysande idé att ta några stora beslut medan jag fortfarande är lite nere så att säga.. Och det har han ju förmodligen rätt i. Å andra sidan är det ju en del av mitt livsmönster de senaste åren - flytta och börja om på nytt då jag lessnar osv.

I vilket fall som helst så skrev han ut ett recept på sömntabletter som jag avstått från tidigare men nu ska jag göra ett försök - dock inte varje kväll eftersom de är lätt beroendeframkallande - för att komma ur den onda cirkeln. Jag har haft sömnproblem i flera år och ingenting har hjälpt, vare sig naturläkemedel, "lättare" sömnpiller etc så det är kanske dags att ta tag i det. Nu --> avsnitt 2:21 av DH :)

Som en del av er kanske känner till så råkar jag ju ha en liten fabläss för äldre snubbar. Märk väl, nu talar vi inte precis Sean Connery-äldre och eftersom jag med faktiskt börjar bli lite till åren (fyller ju tjugosju i år!) så är det inte riktigt lika "chockerande" längre som då jag var 19-22 och dejtade femton år äldre män. Omgivningen verkade åtminstone tycka det var lite konstigt.. själv tycker jag att då vi börjar komma upp i tjugofem-trettio års åldersskillnad - då kan vi snacka just åldersskillnad! Åldern på "mina" män har dessutom inte stigit i samma takt med min egen och jag tycker fortfarande 37 är den perfekta åldern på en partner (oftast lagom mogen, trygg i sig själv, har lugnat ner sig, vet vad han vill...). Gränsen drar jag någonstans runt 42-43 - tänder inte på att de ser för "tärda" ut.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om utan - trots det jag erkände ovan - om hur äcklad jag blev för ett par dagar sedan då jag blev väldigt flörtad med på jobbet av några män i 45-årsåldern. "Vem av oss tycker du är snyggast?", undrade de vid ett tillfälle vilket jag tog mig ur genom att låtsas vara ung och oskyldig (jag ser nog inte ut att vara så pass "gammal" som jag faktiskt är) och säga att jag inte kunde bedöma det på ett rättvist sätt eftersom jag nog var lite för ung för dem. "Vem är mest lik din pappa då?", replikerade dem då. Det var verkligen gubbsjuka på högsta nivå och jag har inte riktigt sett det så "på riktigt" förut vilket får mig att reflektera över hur lyckade männen jag dejtade då jag var yngre faktiskt måste ha känt sig över att ha kammat hem ett sådant lammkött som jag var..

Inte nog med att jag fick svår åldersnoja under tiden jag skrev det här (hell, det känns som om jag var 17 igår.. - innebär det då att jag fyller 37 själv imorgon?).. jag blir dessutom lite skräckslagen vid tanken på att hamna på glasberget om jag skulle vara/bli singel om sisådär tio år. Män i den åldern vill ju bara ha yngre tjejer och då kan jag inte tänka mig att jag kommer se mig om efter 50-åringar precis, särskilt inte om jag fortfarande råkar vara barnlös. Min vän J som är runt 40 har själv erkänt att han inte tänder på kvinnor i hans egen ålder (han är gift men ni fattar) och varför ska man dessutom inte ta tillvara på chansen om det råkar finnas en yngre tjej som vill ha en? Det är definitivt en statusgrej för män i den åldern att ha en yngre partner / sängkamrat, vi kvinnor får väl glada om vi lyckas ragga upp någon alls.. Ombytta roller indeed om man jämför med hur det ligger till innan 30. Usch, så hemskt - nu ska jag sluta oroa mig för framtiden! Bara lite tankar såhär en varm sommardag.

Igår besökte jag min "vanliga" läkare (dvs, inte den mentala varianten) och fick bl a reda på att jag troligtvis kommer att få lov att äta de där B12-tabletterna resten av mitt j**la liv! Hur kul är det på en skala?! Tydligen är det rätt många som har svårt att ta upp vitaminet i tarmsystemet och - som läkaren sa - "Vi vill ju inte riskera nervskador". Nej, det förstås.

För övrigt så är jag nu "bara" sjukskriven 50%. Det var på egen begäran eftersom jag tänkte att det kanske skulle sporra mig lite att ta tag i saker och ting men just nu känns det mest skrämmande.. söka "riktiga" jobb - hjälp! Som tur är sa hon att jag fick ringa om jag ångrade mig så vi får väl se hur det blir..

What did I say.. the story continues. Var nere på tidningen igår för att lämna av kalendariet inför nästa nummer. Eftersom jag fortfarande inte hört något - alternativt fått lönen - sedan jag skickade påminnelsemailet tänkte jag passa på att ställa chefredaktören mot väggen ansikte mot ansikte so to speak. Lägligt nog var han ute på ett möte så jag bad redaktionschefen att försöka pusha honom lite. Då avslöjade han att ingen har fått sina pengar den här månaden.. inte han, inte fotografen, inte någon annan frilansare, inte sättaren/layoutaren (som nu vägrar att göra tidningen).. ingen! Orsaken är tydligen att det har varit svårt att få in pengar från annonsörerna. Shit shit shit, vad som händer nu vet jag inte men jag bara hoppas att jag kommer få in det han är skyldig mig innan hela apparaten konkar för det känns ju som om risken är rätt stor! Egentligen var det nog dumt av mig att lämna ifrån mig mina grejor då jag inte fått betalt men, som sagt, jag är snäll..

Känner mig riktigt illamående och liksom uppsvälld ikväll och det är helt och hållet mitt eget fel som, trots att jag i vanliga fall faktiskt äter "vanligt" godis relativt sällan, föll för begäret och köpte en påse lösgodis tidigare idag. Jag ska inte säga att allt är slut men så gott som.. och i övrigt är det enda jag har ätit idag en Intermezzo quick snack med tomat och fetaost (som en slags smörgås man värmer i ugnen), ett wienerbröd + ett oändligt antal koppar te. Jag äter så jävla dåligt rent ut sagt och det måste bli ett slut på det. Som det är nu äter jag i stort sett bara lagad mat ca 1 gång i veckan på restaurangen (och då kastar jag i mig en pasta på 5 minuter), hemma blir det de där Intermezzo jag nämnde eller någon enstaka gång pasta med tomatsås. Är jag desperat går jag till Hemköp och köper amerikanska plättar med lönnsirap som är jättegoda men inte precis nyttiga! I övrigt består min kost av mackor. Inte undra på att jag åkt på B12-brist (som jag tar tabletter för nu).

Jag tror det är så att jag är sockerberoende helt enkelt och det inverkar inte på kroppen (åtminstone inte så att det syns, jag är rätt smal) men på hjärnan. Koncentrationssvårigheter, dålig ork osv och det beror ju inte bara på vitaminbristen. Jag vet att jag behöver äta mer proteiner (kolhydrater får jag nog av, tack så mycket!) och den här veckan har jag faktiskt köpt hem både kött, ingredienser så jag kan göra fisksoppa, grönsaker, leverpastej (mycket B12 i det) m m. Problemet är att jag har så svårt att bryta mönstret, maten blir liggande och till slut måste jag kasta den för att den blir dålig.

Vet inte riktigt vad jag ska göra åt den här matfrågan men har funderat på att köpa den här boken. Även om jag varken smygäter, hetsäter sötsaker eller har viktproblem på något sätt så kanske den kan ge några värdefulla insights åtminstone. För jag måste skapa någon slags ingång till lösningen av problemet.

Update: Signaturen "Madeléne" säger att länken inte funkar, men det gör den på min dator så jag vet inte vad felet är i så fall. Boken är såklart "Sockerbomben: bli fri från ditt sockerberoende" av Bitten Jonsson för er som inte heller får upp rätt sida.

Kände bara att jag var tvungen att göra ett litet förtydligande i och med föregående inlägg. Visst är jag diplomatisk - kanske man kan kalla det snäll med - men det gäller främst i mitt "professionella liv" kan man säga. Kanske beror det på att jag jobbat en hel del inom serviceyrken.. jag är bra på att hålla masken. Privat är jag kanske inte riktigt lika "mesig".. K talar ibland om att det är bra att jag är så rak och säger vad jag tycker. Jag håller inte inne med saker och ting som stör mig (förutom kanske då det skulle göra mer skada än nytta att säga något) utan föredrar att lufta och reda ut allt med en gång för att få det ur vägen. Ska man analysera det här lite till skulle man kunna säga att jag är mån om att folk ska tycka att jag är en flexibel och vettig person i arbetslivet därför att jag inte vill förlora deras förtroende medan privat känner jag mig redan säker på folk i min närhet. Så skulle det kunna vara. Slut på förtydligandet.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag känner mig lite ensam just nu. Helgen har verkligen varit fullständigt meningslös. Visst, jag jobbade både torsdag och lördag kväll (lagom med folk båda kvällarna) men i övrigt har jag inte gjort ett dugg.. har helt vänt på dygnet, somnar inte förrän vid 4-5 tiden på morgonen och någon slags inbyggd klocka gör att jag oftast slår upp mina ljusblå (=grönbruna) först runt 13.40 rätt så exakt. Ändå är jag jättetrött resten av dagen och kan utan problem sova ett par timmar till lite senare.

Jag vet att jag hade en lång utläggning om det meningslösa påskandet men ändå känns det lite trist att inte ha firat något alls. Inget godis, inga ägg, ingen sill (som jag visserligen har hemma) eller annan påskmat (lasagne på jobbet räknas väl inte?). Det närmaste jag kommit är ett par påskkort varav en hade en Dubbeltriss i som jag vann zip på - vilket dessutom utlöste ett behov av att spela bort några hundra på nätlotter. Skulle ha ätit lite med mamma + sambo men vi hördes av först idag och hon var inte riktigt kry så vi skulle ta det vid ett senare tillfälle. Skulle även ha träffat en kompis som är i stan bara över påsken men några andra vänner till henne (bekanta till mig) hade planerat in hela helgen för hennes del (och nej, de/hon undrade inte om jag ville hänga på) så det gick också i stöpet och nu ska vi bara ses på en fika imorrn innan hennes tåg går. Det börjar faktiskt kännas lite som om jag har offrat större delen av mitt sociala liv för $ (jobbar ju nästan utan undantag under helgkvällar och då jag inte gör det är det för att K är här). På tal om K svarar han inte i mobilen och har heller inte svarat på sms och det får mig att känna mig än mer övergiven. Dessutom börjar tankarna alltid snurra i paranoida banor om att han har ett annat förhållande i Göteborg då han inte går att få tag i. Rent teoretiskt skulle det ju faktiskt kunna vara så även om det är en sådan liten procentsats som talar för det i jämförelse med motsatsen.

Äh, screw this. Jag har redan ätit kanelbulle, brownies och Pringleschips idag tills jag mådde illa, kan likaväl äta lite till och tycka synd om mig själv.