Fortsatta problem [uppdaterad]
Uppdaterad: Jag tror jag har pajjat bloggen. Ser det bra ut i Firefox gör det inte det i IE och vice versa. Om jag visste vad jag gjorde vore det en annan femma men begriper verkligen inte det här med margin och padding etc. Tålamodsprövande minst sagt.
ALLT DETTA FÖR 275 KRONOR
Jaha. Så var man utslängd ur Stockholms stads bostadsförmedling. Och det är bara mitt eget fel för jag är så himla klantig! Den årliga fakturan kom i juli och skulle vara betald en månad senare men man har ytterligare ett ½ år på sig (fast profilen är då vilande) innan man kastas ut och förlorar all kötid. Naturligtvis har fakturan blivit liggande bara för det och då jag tog fram den idag och tänkte betala såg jag att den redan gått ut - hade fått för mig att det var först om en vecka eller så. Hade visserligen bara 3 ½ års kötid och fastän jag känner nu att jag aldrig vill flytta tillbaka så vet man ju inte hur framtiden ter sig, kanske tänker annorlunda om, säg, 10 år. Men då blir det väl tydligtvis bostadsrätt då. Man ska inte gråta över spilld mjölk, ge mig en kvart så har jag kommit över det!
TJUVAR OCH BANDITER
Kollade precis på "Mina sidor" och första förfallodatum är ju inte förrän den sista februari. Då har jag förhoppningsvis hunnit få lite mer pengar, thank you very much.
HISTORIEN OM TANDHELVETET
Dagen innan julafton började jag få känningar i visdomstanden igen. Typiskt nog inte den på vänster sida jag haft så mycket problem med förut utan den därnere på höger - mest i tandköttet där tanden skar in. Det var inte direkt outhärdligt så jag knaprade mina Panodil och sköljde med mitt Corsodyl så gott det gick. På juldagen åkte jag till mormor och morfar i Ystad och då började jag känna att det faktiskt inte bara var visdomstanden som spökade utan även någon av kindtänderna bredvid. Igår blev det ännu värre och det ilade som sjutton i tanden så fort jag drack något kallt. Efter en natt med max ett par timmars sömn (mycket för att det kändes som om jag hade öroninflammation då nervtrådarna tryckte på) så satte sig K och började ringa runt till olika tandkliniker imorse så att jag kunde få komma akut. Till slut fick vi napp hos Tandlægerne ved Valby Station och kom dit vid kvart i 9.
Efter undersökning och röntgen så fick jag besked om att det var ett jättehål i kindtanden. Det skulle kanske ha gått att rotfylla om det inte vore för det faktum att visdomstanden bredvid har växt åt sidan på ett sådant sätt att den tryckt ihop rötterna på den vilket gör det i stort sett omöjligt att komma ner så långt att man kan laga den helt och hållet. Dessutom skulle det bli väldigt dyrt och komplicerat och då det inte ens finns några garantier för att lagningen skulle lyckas så är det bara ett alternativ kvar - tanden måste väck. Men innan dess måste även visdomstanden bredvid tas ut. Nu har jag ändå tur att det handlar om tänderna längst bak så att det rent kosmetiskt inte kommer synas om jag inte öppnar munnen på vid gavel förstås. Tuggförmågan påverkas också minimalt. Jag är såklart ändå inte glad.. ok, att visdomstanden inte fyller någon funktion men det är inte roligt att förlora en av sina "ordinarie" tänder innan man ens fyllt 30.
Min nya tandläkare på kliniken, Margaret, kan själv inte operera bort visdomstanden utan för det måste jag gå till en specialist som hon ska ordna tid hos men det kommer säkert dröja minst en månad eftersom det är kö. Innan dess ska jag på tandrensning hos henne den 9:e och i samband med det röntga hela munnen eftersom det troligtvis gömmer sig ett antal hål på andra ställen med.. förhoppningsvis inga som är så långt gångna dock. Vad hela kalaset kommer gå på vill jag inte ens tänka på. K kommer låna mig pengar men bara det känns hemskt - avskyr att vara skyldig folk saker. Jag kan säga som så att efter den här pärsen kommer det vara jag som håller ordning på mina tänder - det lönar sig i längden...!
LIFE IS A BITCH
IT'S BAAAAACK..
Imorse somnade jag inte förrän vid 6-tiden och skulle egentligen ha gått upp någon timme senare men det var ju omöjligt.. var helt mosig i huvudet. Kan inte göra saker då jag är trött heller, skulle ha åkt till stan och gjort en massa ärenden idag men vet att jag bara planlöst hade vandrat omkring och glömt allt jag skulle göra - bara mått illa och längtat efter att få komma hem och sova. Så den planen är nedlagd nu. Tänker åtminstone försöka få en del saker gjorda här hemma och i närområdet under resten av dagen (vädret uppmuntrar dock inte - det regnar) samt skriva kalendariet jag ska lämna imorgon till tidningen. Sedan tar jag nog en sömntablett ikväll för första gången på länge och försöker komma på rätt köl. Det var så himla skönt det där - att inte ha några problem med sömnen..
ÅSKMOLN
Då man är arg ska man inte blogga. Men jag måste. För jag är fly förbannad. Varför? Ja, what else is new.. restaurangen såklart. Det handlar inte om dålig/ingen dricks, taskiga gäster eller något sådant praktiskt jobbrelaterat egentligen utan om att jag och "chefen" (finskan som dricker minst en vinflaska under varje pass jag är där) kom ihop oss lite ikväll. Ja, vi grälade inte direkt men kontentan var att hon tycker att jag alltid säger emot henne, att jag aldrig lyssnar och tar till mig av hennes "visdom" ("Jag har faktiskt varit i branschen sedan 1957"), att jag inte är ödmjuk och att jag blir för stressad och därför gör saker fel. Personangrepp med andra ord. Och det är så fel det bara kan bli.
Då jag började jobba där i februari förra året visste de att jag inte var någon utbildad servitris. Men jag har lärt mig under tidens gång och är - om jag får säga det själv - förhållandevis duktig. Jag är snabb, otroligt trevlig mot gästerna och noggrann i allt jag gör. Då vi, som ikväll, fick tio bord som skulle beställa ungefär samtidigt försöker jag ta en sak i taget men jag är bara människa och har inte mer än två händer. Hon kom med en massa felaktiga anklagelser om vad jag hade gjort fel - låtit folk vänta på sin dricka, tagit ut bröd/sallad i fel ordning och jag-vet-inte-vad - men inget av det stämde vilket hon inte vet eftersom hon då satt i baren och pimplade vin medan jag sprang som en tätting. Jag tar inte sådant oemotsagt så jag talade om för henne att hon hade fel och fick då naturligtvis höra "Nu kommer du med motargument igen". Hon påstod också att hon aldrig "vågar" säga till mig vad jag ska göra (eftersom jag tydligen käftar emot) och att jag inte tar till mig instruktioner vilket inte heller är riktigt eftersom jag har lärt mig att det bästa är att nicka och göra som hon säger.
Vet att jag inte borde ta till mig av det hon säger då jag vet att det är fel - dessutom är det rätt svårt att ta någon som sitter och hickar av fylla under hela samtalet på allvar.. men jag blir faktiskt ledsen. Jag gör mitt allra bästa under varje arbetspass där och gör verkligen skäl för min lön så att då bli utsatt för sådana påhopp gör att jag känner mig otroligt utnyttjad. Tog med mig jobbkläderna därifrån då jag gick ikväll och även om jag vet att jag har max 8 kvällar kvar där innan jag flyttar så tar det emot att gå tillbaka till ett ställe som inte uppskattar mig. Stolthet eller pengar.. stolthet eller pengar? Jag vet faktiskt inte. Vi får se på torsdag.
INGENTING FÖRSVINNER AV SIG SJÄLVT
I korthet: Visst, jag bröt i det närmaste ihop i februari.. blev sjukskriven.. fick komma till en kurator ett par gånger som sedan remitterade mig till en läkare jag besökte vid typ 3 tillfällen.. en psykiater en gång också (vilket kändes onödigt eftersom jag inte kunde öppna mig för henne och det dessutom råkade vara en av de bra dagarna - hon tyckte nog att jag slösade bort hennes tid). Läkaren skrev även ut små "lyckopiller" (jag vet att det inte är den rätta termen) och det var här det tog stopp för jag tog dem aldrig. Jag övervägde det.. hämtade ut receptet.. jag t o m talade osanning för denna läkare och sa att jag tog dem och mådde bättre (det sistnämnda var sant). Det var väl därför jag förträngde det - för att det faktiskt började kännas okej efter ett par månader och jag tyckte inte att jag behövde någon mer hjälp. Men det finns ju kvar. Känslan av hopplöshet lurar fortfarande därinne och jag kanske är dum som ett spån som tror att jag kan mota bort den genom att börja om på nytt i ett annat land. Men jag tror ju verkligen att det är en bra sak att göra. Om jag bara inte oroade mig över vad som händer om jag byter stad men inte tillvaro..
Vad jag måste göra nu är att ta en sak i taget och lita på att allting ordnar sig till det bästa. För det gör det. Förtränga rädslan och se fram emot en ny tid istället. Andas djupt och inte deppa ihop av några motgångar. Lite jävlar anamma. Så det så.
HJÄRTKLAPPNING
SCREWED UP FAMILY
DILEMMA
Nämnde för en tid sedan en gammal bekant som med jämna mellanrum hör av sig och kollar om jag fortfarande är lycklig med K eller om jag kan tänka mig lite rajtan-tajtan med honom. Hans moral är förresten på en sådan nivå att det ena inte behöver utesluta det andra om ni förstår vad jag menar. Min är betydligt mer konservativ.. jag älskar dansken = tänker defintivt inte vara otrogen. Sist jag pratade med R som han heter sa jag dock faktiskt, mest på skämt, att "Du får väl hojta till om du skulle råka stöta på ett jobb till mig" (apropå att han arbetar för ett danskt företag). Problemet - om man nu ska kalla det för det - är att han idag ringde och berättade att han eventuellt känner till en plats som IT-support som jag skulle kunna söka med lite hjälp från honom. Han vet att jag har pluggat projektledning och tänkte att det här kanske kunde vara en ingång i yrkeslivet eftersom det varit minst sagt spridda skurar hittills (vet egentligen inte vad jag vill arbeta med - inte så bra för en 27åring!). Det är ingen garanti för att höjdarna på företaget tycker att jag skulle passa på något sätt eftersom jag 1) inte har någon praktisk erfarenhet av kundsupport och 2) inte har kännedom om det datasystem det handlar om.. skulle isf få internutbildning först.
Har lovat att maila över min CV till R idag och trots att jag vet att jag kanske inte alls är tillräckligt kompetent för att han ens ska föreslå mig till höjdarna så kan jag inte låta bli att oroa mig över något helt annat.. Vad väntar han sig i utbyte om det nu skulle bli så att han ordnar ett jobb till mig? Vill jag verkligen behöva stå i tacksamhetsskuld till någon vars enda intresse egentligen är att få mig i säng (är ju möjligt att han är genuint omtänksam också - känner honom inte så bra)? Och om jag säger nej till det (vilket jag gör!) - vad finns det för garantier för att han inte bara ändrar sig och ser till att jag får kicken då jag väl fått jobbet? Jag går helt enkelt inte sängvägen, det gör jag inte! Damn, vet inte vad jag ska göra. Visst vill jag ha ett mer kvalificerat jobb där möjligheten finns att avancera uppåt men om det innebär att att jag måste säga nej till sex med R och sedan ha med honom att göra på min arbetsplats.. nä, det är svårt! Några råd?
INTE BLEV DET BÄTTRE..
Hade bara sovit någon dryg timme natten mellan lördag och söndag så jag var helt slut igår. Tog en Imovane för att vara säker på att få sova och slocknade redan vid 10-tiden. Imorse ringde dansken vid 9 och jag lipade och beklagade mig för honom i säkert en halvtimme (mest relaterat till lägenhetsletandet i Köpenhamn) medan han försökte peppa mig att inte vara så negativ. Känner mig fortfarande nere trots att det har gått någon timme sedan vi lade på och är lite obeslutsam till vad jag ska hitta på idag - har tappat orken. Skulle vilja att det hände något roligt som verkligen piggade upp mig men vet inte vad det skulle vara..
SKITKVÄLL
>> Fick av misstag reda på att restaurangen anställt en annan servitris också (vilket jag såg på de fint dukade borden som stod kvar sedan kvällen innan + att kocken sa något i stil med "Den andra servitrisen frågar inte hur gästerna vill ha köttet, hon säger bara oxfilé". Som om det vore något bra.) Nu fattar jag varför jag fått så få timmar på sista tiden. Är faktiskt rätt förbannad. Okej att jag flyttar om någon månad (vilket de inte vet än) men jag har ställt upp till 110% på det där stället - jobbade ju t o m på min födelsedag - och då hade det varit trevligt om de åtminstone haft anständigheten att säga to my face att jag kan känna mig bortskuffad. Jag vet inte ens varför de har anställt någon annan. Har ändå jobbat där i snart 2 år nu och jag är duktig. Det är så förbannat dålig stil. Dessutom skulle jag behövt jobba så mycket som möjligt innan flytten. F******n..!
>> Mina nyinköpta örhängen gick sönder. Första gången jag hade dem på mig! Och jag kan inte ens lämna tillbaka dem eftersom jag budade hem dem på Tradera. Dessutom har jag redan lämnat positivt omdöme om säljaren. "Bra kvalitet", my ass.
>> En colaburk läckte ut i väskan på vägen hem. Rena rama turen att mobil, plånbok och MP3 låg i sidofack.
Sa jag att varken pappa eller farfar hörde av sig och grattade mig? Jomenvisst.
SKA DET ALDRIG BLI BÄTTRE..?
Nu: tillbaka till bästa boken!
INTRIGER
Och nu gör jag väl precis som det var meningen.. men hej på dig, 22--->23-åringen om du läser här fortfarande!
TWIST AND TURNS III
För ungefär en vecka sedan fick jag i alla fall ett mail från snälla redaktionschefen som undrade hur det var och skrev att han hade några grejor åt mig. Jag sa som det var, att jag jobbar på att söka jobb i Danmark + att om jag nu skulle göra något åt dem innan jag flyttar beror lite på hur det blir med betalningen - känns så osäkert. Fick svar tillbaka att de är medvetna om det och att B (ansvarig utgivare) gjort en avbetalningsplan till alla (!) som han är skyldig pengar. Tidningen övergår till varje-veckas-utgivning fr o m nästa helg vilket gör att inkomsterna blir större och de har dessutom anställt en "riktig" annonskille nu. I alla fall så bad han mig att åtminstone hjälpa honom med kalendariet den här gången också och jag lovade att komma in med det imorgon och prata lite mer också (hoppas dock jag inte stöter på killen med den dåliga ekonomin). Det är säkert dumt att ännu en gång ställa upp, men jag vet ju att jag faktiskt får pengar så småningom.. det är inte så att de uteblir - det tar bara lite tid. Fast det är inte utan att man undrar hur de ska få ihop en tidning då både fotografen och sättaren inte vill vara med eftersom de heller inte fått betalt..!
KVÄLLSPRAT
Nästa vecka kommer han i alla fall hit.. Inte en sekund för tidigt. Längtar.
TANKVÄRT OM UPPOFFRINGAR
Alltså, jag vill verkligen inte ha kids nu och det kommer nog dröja några år innan jag känner mig 100% redo. Dock är jag bombsäker på att jag kommer vilja ha barn i framtiden och med min nuvarande är det, som ni som hängt här ett tag vet, lite svårt - rent fysiologiskt. Vi pratar om det då och då.. och han förvissar mig om han - trots att han steriliserat sig - inte känner att han inte någonsin vill ha fler barn. I Beijing råkade han vid ett tillfälle nämna frasen "livslång kärlek", alltså att han hoppades på det mellan oss och han sa också - minns inte om det var under samma samtal - att han kanske borde traska iväg till farbror doktorn och kolla om det alls är möjligt för honom att "dra proceduren tillbaka". Men. Jag har svårt att avgöra om han skulle göra något sådant för att han verkligen vill ha barn med mig i framtiden eller för att han inte vill förlora mig. Och det spelar faktiskt roll - kanske inte just precis nu men då kommer det göra det - att orsaken är den rätta. Jag har inte tagit upp just det här med honom fast jag kanske borde. Antar att jag är lite orolig för vad svaret skulle bli. Behöver inte höra något som eventuellt skulle tvinga mig att fatta ett jobbigt beslut. För det är trots allt kärlek. Och det är det viktiga.
ATT FÖRLORA MÄNNISKOR
Tyvärr har det inte gått så himla bra, jag har ju fortfarande varit rätt asocial och uppgiven i brist på bättre uttryck (läs: depressionen/utbrändheten). Igår så bestämde jag mig dock för att googla min allra äldsta vän, Emelie, som jag lärde känna då vi var 10 år. Det var säkert åtminstone 1 ½ år sedan vi hade någon kontakt (hon är från Eskilstuna men flyttade därifrån ner till Karlskrona för uppskattningsvis 6-7 år sedan och efter det glesnade kontakten betydligt). Tappade nästan hakan då jag sprang rakt på en bild på hela familjen inklusive deras då nyfödde son som föddes i april. Och jag visste inte ens om att de fått ännu ett barn. Det känns verkligen så tråkigt att vi mist kontakten och jag har bestämt mig - nu är det jag som köper ett fint papper och skriver ett riktigt brev till henne. Något som väl nästan ingen gör nuförtiden i denna internets tidsålder. Sådetså.
VAR DET DETTA SOM VAR LIVET?
Det finns dagar då jag drabbas av lätt panik och frågar mig om jag inte sjabblar bort min ungdom? Borde jag inte resa jorden runt och jobba mig fram med allt jag äger och har nedknöglat i en skitig ryggsäck? Borde jag inte festa för allt vad levern håller flera kvällar i veckan och krypa iväg till mitt arbetarkneg på morgonkvisten hålögd av för lite sömn? Borde jag inte vara omsvärmad singelpingla som inte bangar för en och annan bortamatch - då jag naturligtvis kammar hem full pott varje gång (ung, snygg, framgångsrik)?
Glömmer liksom bort att jag redan har gjort allt det där (kanske inte rest jorden runt precis men backpackat har jag) och att det, i ärlighetens namn, faktiskt inte ens känns speciellt lockande längre. Visst, jag är fortfarande rastlös men numera sätter jag pris på att ha en fast punkt att komma hem till (bara det faktum att det med största sannolikhet blir 2:a hand jag kommer bo i sen i Köpenhamn gör mig lite nervös). Och vad gäller festandet så kulminerade det mellan 17 och 22 års ålder och eftersom man ( = jag) tenderar att bli mer bakis ju äldre man blir så håller jag mig från tequilan och 6:orna numera. Det där med krogragg var också rätt kul ett tag men jag älskar ju K och skulle inte byta bort honom mot någon 20taggare i världen. Han må vara äldre men det innebär inte att han uppskattar typ Lasse Berghagen och börjar titta längtansfullt mot sovrummet (och inte av det skälet!) efter nyheterna kl 21 för att det är ju en dag i morgon också. Kort sagt - varför känns det då ibland som om jag kommer titta tillbaka på åren mellan 20 och 30 och ångra att jag inte släppte loss mer? Nåja, jag är ju inte pensionär ännu (eller gift med barn för den delen) men i vissa avseenden känns det som om det är för sent.. och det gör mig lite bedrövad ibland.
